Musiken har alltid varit en del av mitt liv. Pappa var en av Bröderna Djup, så tonerna fanns där redan från början – som ett andra språk, något som bara låg i luften omkring mig.

Idag lever jag på landet tillsammans med Mikaela, hästarna, hundarna, katterna – och en vardag som bär både stillhet och närvaro. När jag inte spelar sitter jag gärna ute på sjön med ett metspö i handen. Det är där mycket av min musik föds – i tystnaden, i det lilla som får vara stort, i det som inte behöver förklaras.

Jag spelar helst bara min egen musik. Den bärs upp av två tydliga ben. Det ena står i hjärtat – med lugnare låtar, nära melodier, sånger som söker efter något äkta. Det andra trampar gasen i botten – med västgötsk rockkänsla, ös och själ, rakt fram utan omsvep. Två ess, helt enkelt – hjärter och ruter.

I bakfickan finns alltid tre kort. De två essen – och jokern, Mikaela. Hon är den som får allt att hänga ihop. Den som överraskar, förvånar och lyfter. Utan henne vore allt det här bara musik. Med henne blir det liv.

När jag spelar handlar det inte om att imponera. Det handlar om att känna in, möta, stämma av – och ge något som känns på riktigt. En ton i rätt stund och en känsla som får stanna kvar.